Söta Kissen

Den första februari blir jag bostadslös. Tekniskt sett. I praktiken är det inte så illa. Jag kan bo kvar där jag bor nu i en eller två månader till eftersom hyresvärden är snäll och rätt nöjd med mig och pappa. Hon är bara helt dum i huvudet i övrigt.

 

Hur jävla svårt ska det va att hitta en lägenhet? Jag är inte kräsen. Jag söker både ettor och tvåor. Skick spelar i stort sett ingen roll. Jag har sökt så gott som dagligen sedan snart tre månader tillbaka. Jag har letat privat, sökt på blocket, anmält mig till alla hyresvärdar jag kunnat hitta på nätet, mejlat och hållt låda. 

 

Jag tycker det är sjukt att det ska vara så svårt för en person att få flytta hemifrån och bli tillåten att komma in i vuxenlivet. Så länge man bor hos sina föräldrar så betraktar de fortfarande en som ett barn. Det är fruktansvärt förnedrande. Man tas inte på allvar trots att man är strax över 20 eller kanske tillome närmare 30.

 

Det som hyresvärdarna har svårt att fatta är att en arbetslös person oftast fortfarande kan betala sin hyra. De kanske är tusen gånger trevligare hyresgäster än de som har fast jobb.

 

Jag ska fortsätta söka med lykta efter ett eget hem. Jag vill ta tag i mig själv. Starta ett eget liv och ta egna beslut helt utan någon som står och tittar mig över axeln. Bara en sådan sak som att få inreda mitt hem som jag vill är en stor dröm för mig just nu. Att inte behöva rätta mig efter någon annan. 

 

Om du läser detta så får du gärna kommentera och berätta om hur du (om du nu gjort det) lyckades flytta hemifrån. Berätta hur du gjorde, hur det gick och hur du kände under hela processen. Jag är nyfiken.