Arg och vissen...
Asså, jag vet inte var jag ska börja. Jag känner mig så jävla lurad.
Jag blev erbjuden tre månaders ungdomsanställning idag. Hela februari, mars och april.
Jag blev glad. Jag ska få lön. Coolt. Jag satt där i mötesrummet och var positiv och jakade allting. För jag trodde att det skulle va bra, att det skulle gynna mig.
Men icke!
Jag skuttade glatt tillbaka till mitt arbetsrum och satte mig ner för att räkna. Jag vissnade rätt fort. Det visade sig att dessa tre månader innebär plus minus noll för våran ekonomi. Min ”lön” plus bidrag är nästan precis det vi redan får. Det innebär att jag fortsätter slavarbeta.
Va fan!
Ska man orka allt?
Nu är jag tillbaka på min praktik efter två veckors jullov. Det känns sådär…
För er som inte vet så har jag en två månader lång praktik på Kulturskolan här i Jönköping. Det är en skola dit barn i låg- till högstadiet kan komma en stund varje vecka och lära sig instrument, dans, sång, teater, konst och så vidare. De skickar också regelbundet ut musiklärare till kommunens skolor.
Mitt jobb här är att vara alltiallo. Jag gör allt det som behövs för stunden. För det mesta är jag sömmerska-ish.
Jag känner att jag behöver skriva av mig lite och önskar att ni som läser reflekterar lite över detta och kanske kommenterar om ni har åsikter.
Jag har verkligen ansträngt mig på denna praktik. Slitit mig upp ur sängen, tvingat mig själv till bussen, dragit mig runt hela dagen när min kropp egentligen inte velat något annat än att bara rasa ihop. Hur mycket ansträngning är egentligen för mycket?
Denna praktik ska vara träning för mig, för att hitta mina begränsningar. Men hur mycket orkar man göra något man inte får betalt för. Ingen lön för mödan…
De nära mig säger upprepade gånger till mig – ”Visa framfötterna nu!”, ”Se till att få jobb där nu” och liknande uppmaningar. Men jag vet att mina chanser att få jobb här är näst intill noll. De har inte ekonomin att anställa och det finns helt enkelt inte tillräckligt med arbetsuppgifter till mig.
De uppskattar att ha mig här och påminner mig hela tiden om hur bra jag är. Men jag känner mig ändå bortkastad.
Vad tjänar det till att jag är här när jag inte kommer framåt? Jag mår ju bara dåligt.
Egentligen har jag inte har råd med den extra mat som går åt när man jobbar, så ibland äter jag inget eller väldigt lite. Jag är så trött att jag aldrig orkar göra något. Jag pysslar inget, spelar inget, gör ingenting. När jag kommer hem sjunker jag bara ner i soffan och stirrar ut i tomma luften.
Jag börjar ju undra. Borde jag orka mer? Är jag svag? Är det fel på mig?
Hur mycket ska man orka utan att få lön för mödan?
